Bokrecension: Systrarna Tides sista sommar

Kommer ni ihåg när jag var fast i den här boken? Nu har jag läst debutromanen av samma författare, Hannah Richell då alltså, nämligen Systrarna Tides sista sommar.
 
 
 
 
 
 
Den har mycket gemensamt med den tidigare boken (som egentligen är den senare), man märker att den är skriven av samma människa som intresserar sig för vissa teman. Det är lite som samma melodi med en ny text eller tvärtom. Jag tycker om att det är så, man märker vem författaren är. Jag skulle vilja skriva mer utförligt men det är svårt att göra det utan att komma med spoilers till någon av böckerna.
 
Båda böckerna är sorgliga och hemska men den andra var mer hemsk medan detta är en mer utdragen sorgskildring. Hade jag vetat om det på förhand hade jag kanske varit tveksam till att läsa den, jag undviker alltid filmer, böcker med mera som handlar om sorg, det får mig att känna mig rädd och maktlös. Sorg och död vill jag inte konfronteras med om jag inte faktiskt måste. Men, boken var jättebra, trots alla tårar som smyger sig upp i ögonen.
 
Båda böckerna har också det gemensamt att det finns mycket kärlek mellan karaktärerna. Och att det samtidigt som det gör det ändå kan bli så fel och fucked up. Men trots allt hemskt och alla små faktorer och destruktiva känslor som gör att det går åt helvete så finns det också tillförsikt. Mycket mörker, mycket ljus.
 
 
Jaja, kan knappt bärga mig att läsa alla kommande böcker av denna kvinna!



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0