Världens minsta garderob

 
Lite gladare toner idag, så inget mer gnällande (hurra). Överlag har jag varit rätt så jämn i humöret under graviditeten, hade en period efter att illamåendet gick över där runt vecka 16 som jag var extra sårbar, och så den lilla dippen häromdan. Annars helt okej. Vet inte hur mycket sånt påverkar babyn men jag vill i alla fall inbilla mig att det kan ge honom bra humör. Det hade varit trevligt med en glad baby.
 
Nu har jag tvättat och vikt in T:s kläder i hans så kallade garderob. Han får dela stora garderoben med sin far, vilket jag tycker är ganska gulligt. Vi har inte köpt några kläder åt honom på länge, köpte mest i början av graviditeten, man var ju ivrig och sådär. Sen tänkte jag att det är bäst att vänta och se hur mycket det blir efter att mammalådan kommit och eventuella gåvor. Hur läget är just nu har jag svårt att uttala mig om, men snart kommer jag lära mig mycket om vilka sorts kläder det lönar sig att ha, hur många plagg av en storlek osv. Jag har redan märkt att det vore bra att ha lika många neutrala bodyn som mönstrade/färgstarka bodyn och lika många neutrala byxor som mönstrade/färgstarka byxor i en och samma storlek. Så att man kan matcha snygga outfits. Som det ser ut nu kan det hända att det blir lite för mycket ibland. Jag får hoppas han kan bära upp mer speciella kombinationer. Annars blir det att komplettera.
 
En liten bagatell som är tidskrävande och smått irriterande: Storleken på babykläder står ofta på en lapp långt inne i plagget. Jag vet inte hur många gånger jag har behövt kika ner i samma plagg för att få sorteringen rätt.

Skittråkigt skitliv

Jaha vad har nu hänt för dramatiskt? Ingenting. Inga särskilda motgångar eller så. Jag har bara haft så otroligt jättetråkigt. Det började igår. Jag har sällan tråkigt om jag har möjlighet att göra vad jag vill. Men nu vill jag ingenting. Eller jo, jag vill att något roligt ska hända, men jag kan samtidigt inte komma på en endaste sak som skulle vara rolig. Då kunde man ju göra tråkiga saker som borde bli gjorda, men det flyter heller inte på. Alls.
 
Jag är cranky och liksom ledsen i både kroppen och huvudet, vill bli lämnad i fred men samtidigt inte vara ensam. Jag inser ju att det låter som och antagligen är något hormonellt. Och jag inser också att det verkligen inte är synd om mig. Men just nu tycker jag synd om mig själv i alla fall. Imorgon kanske allt är som vanligt igen.
 

RSS 2.0